Saklig kritik – men inte rättvis!

Nyligen släppte Skolinspektionen sin rapport ”Kommunal vuxenutbildning på gymnasial nivå”. Rapporten är i sak både bra och riktig. Men den är ändå orättvist kritisk mot ett komvux som lämnats ensamt att ta konsekvenserna av ökade krav på flexibilitet och individanpassning.

I rapporten konstaterar Skolinspektionen att 29 av 30 granskade verksamheter inte lever upp till kraven på flexibilitet och individanpassning. Framför allt beror detta på att man tar större hänsyn till organisationens förutsättningar att erbjuda flexibilitet och individanpassning, än individens behov av detsamma.

Rapporten sätter fingret på en rad brister, och visar också tydligt vilka konsekvenser detta får för de studerande. Men även om rapporten är bra, och tydligt lyfter avgörande – men ganska väl kända – tillkortakommanden inom komvux, så analyseras inte vad det kan bero på att komvux inte är tillräckligt flexibelt och individanpassat.

En första anledning, som kan anas i texten, är att många kommuner använder mer flexibla möjligheter, främst då distansutbildning, som en lösning när man inte kan erbjuda kurser på annat sätt. Dessutom är finansieringen av dessa kurser på en oförsvarligt låg nivå, vilket gör det omöjligt att bedriva en verksamhet med tillräcklig kvalitet. På så sätt blir detta en lösning på kommunens utbudsproblem snarare än en lösning på individens svårigheter att delta i klassrumsbundna studier.

En mer djupgående anledning som saknas i rapporten är att man inom de flesta komvux inte vet hur man ska erbjuda flexibilitet och individanpassning på ett fungerande sätt. Detta är inte så konstigt, eftersom det saknas både forskning kring och beprövad erfarenhet av hur man i praktiken ska arbeta flexibelt och individanpassat. Regelverket för komvux ställer tydliga krav på flexibilitet och individanpassning, men för ett komvux som vill uppfylla dessa krav finns ingen kunskap att hitta om HUR man ska göra det. Den svenska forskningen kring komvux handlar framför allt om systemfrågor, inte pedagogik, och de goda lokala exempel på flexibilitet och individanpassning som ändå existerar, finns inte sammanställda på ett sätt så att de kan utgöra beprövad erfarenhet för andra att ta del av. Så man kan med fog säga att även om Skolinspektionen har rätt i sak i sin kritik, så är det inte konstigt att det brister, när inget stöd finns för komvux att utveckla kunskaper kring hur man ska omsätta systemkraven i undervisningsmetoder.

Det går inte heller att bortse från statens kluvna agerande i frågan om flexibilitet och individanpassning. Här är det på sin plats med en kort tillbakablick i komvux historia: Behovet av ökad flexibilitet och individanpassning lyftes redan i slutet av 1900-talet av Distansutbildningskommittén (Dukom), som kom fram till att ren distansutbildning, med eller utan teknikstöd, var en krävande studieform som passar långt ifrån alla komvuxelever. Istället föreslog man utveckling av ”flexibel utbildning”, som sedan kom att kallas ”flexibelt lärande”. Utvecklingen av mer flexibla metoder gick sedan under ett tag hand i hand med de förslag på systemförändringar som lades. Ett antal statliga myndigheter fick i uppdrag att stödja utbildningsanordnare med utvecklingen av de metoder som behövdes för att uppfylla de nya kraven på flexibilitet och individanpassning, t.ex. Distansutbildningsmyndigheten, Nationellt Centrum för Flexibelt Lärande, Skolutvecklingsmyndigheten och Nätuniversitetet.

Vid Alliansens tillträde 2006 förändrades de rådande strategierna över en natt. Staten skulle inte längre ha ett främjande eller utvecklingsstödjande uppdrag; detta förväntades lärosätena inom högskolevärlden sköta. Skolverket skulle också ta fram stöd, men bara om förändrad lagstiftning gjorde att det behövdes. Över samma natt gick således luften ur utvecklingen av det flexibla lärandet i Sverige. Signalen som skickades från regeringen var både stark och tydlig – nu var det inte längre viktigt med flexibilitet och individanpassning.

Eller… vänta… Var det ändå viktigt? För även om stödet till utveckling försvann så fortsatte utredning efter utredning och läroplansförändringar att skärpa kravet gentemot komvux att öka flexibiliteten och individanpassningen. Men detta fick nu ske utan stöd, eftersom lärosätena (som nämnts ovan) inte var intresserade av att forska kring frågorna, och Skolverket fick händerna fulla med att lösa PISA-problematiken i ungdomsskolan.

Så, Skolinspektionens rapport är i sak både bra och riktig. Men den kritik som finns i rapporten kanske inte i första hand ska riktas mot ett komvux som lämnats ensamt att ta konsekvenserna av ökade krav på flexibilitet och individanpassning. Flexibilitet och individanpassning går inte att kommendera fram genom regeländringar, utan genom att undervisningen utvecklas baserat på nya kunskaper och nya metoder.

————————————————————————————————————————————-

Behöver din verksamhet stöd i strategiska frågor som rör vuxenutbildningen? Vuxakademin erbjuder föreläsningar, workshops och coachning inom de områden där vuxenutbildningen behöver utvecklas. Vårt mål är att ge kommunala och enskilda anordnare av komvux möjlighet till ett mer heltäckande stöd inom områden man ibland kan ha för lite kunskap inom – men ändå förväntas hantera.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *